Alvis Ta21, 1951
Bilen blev registrerad första gången 1951 09 22. Vänsterstyrd och såld av Gjestvagns till advokat Cyril Holm i Stocksund med registreringsnummer B 20775. Han behöll den till 1958. Sedan vandrade bilen genom några ägare i Stockholmstrakten fram till 1961 då professor Ion Säflund från Uppsala köpte den. Vägmätaren visade då knappt 10.000 mil.
Enligt sparade fakturor betalade han ganska mycket pengar på reparationer och underhåll. I det inkluderades också reservdelar från Red Triangle. Professorn gav upp och avregistrerade bilen 1966. Nästa köpare var vår kände medlem Jarl Östensson i Långhem, han som tidigare ägde Bertelli-Alvisen.
Jag visste inget om Alvis när jag en dag såg en annons i GP: Alvis TA21, 1951, till salu. Året var 1982. Jag blev nyfiken och beslöt att jag skulle åka och titta på den. När jag såg bilen verkade den vara intakt men tyvärr inte körbar. Det blev trots allt köp. Redan helgen efter hämtade vi bilen med hjälp av ett släp.
Några månader senare fick jag ett tips om en annan Alvis, den fanns nära vårt sommarställe i Bohuslän. Utan att riktigt veta vad det var för modell köpte vi den också. Den var i delar och låg utspridd i olika byggnader på en bondgård. Det visades vara en TA14, den bil som Bengt Jernström håller på att renovera och har skrivit om i Trekanten.
Vårt första köp, TA21, plockades isär och sorterades upp. Problemet var ju också att det skulle renoveras och sättas ihop igen. Dessbättre fanns det en duktig enmans verkstad i Sjuntorp som hade hjälpt mig med andra bilar. Han hjälpte mig med Alvisen också. Han skulle renovera chassiet, fixade nytt trägolv och rost lagade karossen.
Träinredningen renoverades av en granne som var möbelsnickare.
Tyvärr blev verkstadsägaren sjuk och bilen blev stående. Så småningom erbjöd sig Anders Rohdin på Rohdins bilverkstad i Trollhättan att räkna på färdigställandet av bilen.
Jag visste att det var duktiga, de hade hjälpt mig med Bentleyn. Efter lite förhandlingar lämnades TA21:n dit.
Motorn renoverades och allt mekaniskt färdigställdes. Tanums sadelmakeri rättade till alla fel som den första, ”specialisten” hade gjort.
1996, 30 september, anordnade vi en träff hos oss i Upphärad med ett uppskattat besök hos Rohdins. Vi fick en intressant visning och genomgång av vad de kunde göra med gamla veteraner. Dagen stora överraskning var när TA21:n rullades ut och var klar för leverans. Jalle, Jarl Östensson, fick köra premiärturen till slussarna i Trollhättan.
Jag hade bara provkört bilen ca 3 mil när vi beslöt att delta i en Alvis-träff som Britt och Ruhde anordnade i Funäsdalen där de hade en stuga. 60-70 mil, enkel resa. Första etappen gick till Norrköping där vi sov över hos Gerd och Bosse Henrysson. Följande dag åkte vi gemensamt till Funäsdalen. Det blev en svettig resa. Det var över trettio grader varmt ute. I kupén blev det så varmt att man nästan brände sig på växelspaken. Eftersom det är trångt runt pedalerna försökte jag köra barfota men det gick inte, det var risk för brännskador.
TA21:n har ju en stor taklucka, men när den var öppen blev det ännu varmare, solen gassade och det blev en varm luftström genom bilen. Ventilationsrutorna i bakvänt läge gjorde det uthärdligt. Jag låste fast ventilationsrutan med en sko.
Bilen gick perfekt hela vägen.
Hos Britt och Ruhde samlades Alvis-gänget och blev bjudna på fantastiskt goda våfflor med hjortronsylt.
Dagen därpå körde vi upp på Flatruet, Sveriges högst belägna landsväg.
När det var dags för hemfärd föreslog Solveig att vi kanske skulle köra in i Funäsdalen och tanka. Jag tyckte det var onödigt. Det fanns väl en tapp på vägen till Idre tänkte jag. Hade en knapp halv tank, vilket borde funka. Men någon mack fanns det inte. Vi passerade Högvålen, Sveriges högst belägna by på 830 meter över havet. Optimistiskt tänkte jag att när vi väl kom över berget borde det gå nedför hela vägen till Idre. Jag körde så snålt som möjligt, men bränslemätaren sjönk oroväckande snabbt. Jag visste inte hur långt från Idre vi var när motorn hostade till och dog.
Det fanns en knapp på instrumentbrädan som jag inte visste vad den var till för. Dock hade jag för mig att det skulle finnas en reservtank. Jag provade med att dra ut knappen och motorn hostade igång. Puh. Vi klarade oss till Idre och svängde in på närmaste mack. Fem meter från pumpen stannade ånyo motorn. Nu var det snustorrt. Vi fick rulla bilen de sista metrarna. Tankade fullt naturligtvis och fortsatte resan hemåt. Tjugo mil hemifrån började motorn att hacka. Laddningslampan hade lyst till och från de senaste milen. Jag släckte strålkastarna och motorn gick som den skulle hela vägen hem.
21:n har fungerat fantastiskt bra under alla år. Det enda som har hänt var att en frostplugg lossnat på motorvägen, men satt kvar. Körde till nästa avfart knackade tillbaka pluggen, fyllde på vatten och körde vidare.
Under min ägo har bilen gått ca 2000 mil och jag har endast gjort oljebyten och rundsmörjning. Det är Alvis-kvalitet.
Under åren har vi varit på de flesta Alvis-träffarna och många andra bilträffar. Alvisen har fungerat fantastiskt bra under alla år. Vi är med i flera bilklubbar, men Alvis-gänget är speciellt. Vi har fått många goda vänner som vi träffar regelbundet tack vare Alvis.
Text av Sven Paulsson & bilder av Hans Christiansen.
